sillyswedishgirl

Nu har min jacka anlänt hit till det dysfunktionella hemmet. Elementen funkar knappt, kylen har blivit en frys, vasken har stopp, mikrovågsugnen slutade funka ett tag, kranen läcker... ja, listan kan göras lång. Men vi trivs ändå bra här! Även om det har blivit en rejäl köldknäpp i Lyon, det gillas inte. Så fort man sticker näsan utanför dörren så förfryser man litegranna. Eller nej, helt och hållet.

Så äntligen har det börjat, denna fantastiska två-veckorsperiod då vi ska få stifta lite närmare bekantskap med konjunktiv, verbtempus, infinitiv och andra saker som man kan götta sig med när det kommer till fransk grammatik.

 

Mycket trötta efter sent filmtittande steg vi upp, vi fyra fruar som trafikerar rum 711,  och segade oss iväg till Place Lyautey där vi träffade resten av klassen och våra svenska lärare som hade flugit ner från Göteborg för att fira jubileumet att detta utbyte funnits i x antal år.

 

Lite sena, som det alltid blir här i Frankrike, kom vi iväg och alla studenter somnade medan de vuxna lärarna pratade på för glatta livet. Som sig bör alltså. Första stopp var ett ”litet” (bara för att jag jämför med vad som kom senare), svinkallt slott där greven visade oss runt och förklarade allt på snabb, obegriplig franska. Så vid det här laget var vi trötta, stelfrusna och till råga på allt väldigt hungriga. Men tro inte att det var dags för lunch i den varma solen än inte, vi är ju trots allt i la France, donc il faut qu’on ait un degustation du vin. Alltså vinprovning i vinkällaren bredvid de enorma vintunnorna. Dock var alla så otroligt hungriga så att det inte riktigt kunde uppskattas med alla fina Beaujolais-viner. Eller druvjuice, som i mitt fall. Att vi är i just Frankrike har ju sina fördelar annars, då det bjöds på baguette, brie och saussicon (torkad korv)

 

Iskalla kom vi upp ur källaren och försökte tina våra frusna kroppar i den stärkande solen sken. Det lyckades. Med picknickad mage och informerat intellekt angående fortsättningskursen satte jag mig tillsammans med de andra på bussen för att åka till världens finaste lilla by, helt i guld. Eller ja, alla husen var byggda med de gyllene stenarna som är så kännetecknande för denna region. Men det ser ut som guld och jag smälter. Vi hittade ett mysigt litet bohemcafé där vi värmde oss till behaglig värme medan vi tittade ut över landsbygden som var så häpnandsväckande vacker med alla berg och dalar, vinodlingar och små hus.

 

Efter en riskfylld passage med den stora bussen på en liten, trång gata så hamnade vi på nästa stopp, slottet med stort S. Det var nästan stört i hela huvudet så flådigt det var. Inte själva slottet i sig kanske, men allt som allt. Sen var det ju ett lyxhotell numera med fyra stjärnor. Vi fick en rundvisning i detta enorma rum där ett rum kostar 700 € natten, men om man vill så kan man köpa ”Exclusivity from 25 000 €”. They’ve gotta be kidding us?!?! 250 000kr. VEM har råd med det? Helt sjukt. Där vandrade vi i alla fall runt som kungar och drottningar och såg lyx och historia i ett. Som toppen på denna körsbärstårta med grädde och crème och mos och allt så bjöds vi på dricka samt brioche efteråt, brioche som är kanske världens godaste bakelse. Tänk wienerbröd/bullbröd med en fyllning av nån slags jordgubbskräm och mandlar. Jag ville aldrig gå därifrån, utsikten, maten, slottet.

 

Men säg det goda som varar för evigt, det var dags för hemfärd efter en lång, lång dag. Och egentligen var det ganska skönt. Hemma satt vi som zombies innan vi insåg att vi inte kunde fortsätta så, utan vi peppade till inför Eves fest och jag kände mig som en rockbrud i höga klackar och svart/silver på kroppen. Antiklimax deluxe när vi kom dit, endast sex personer var där. Men tji den som ger sig, jag slog mig ner mitt bland fransmännen med tanken att jag kom dit för att prata franska, då ska jag banne mig göra det också även om det bara finns sex fransmän att välja bland. Det visade sig att det var väldigt trevliga fransmän och jag hade en sjukt trevlig kväll med massa franska och nu är jag lite franska telefonnummer rikare. Det går ju att hitta vettiga människor här med!

 

God nyhet är också att jag är tillräckligt frisk för att gå ut och springa nu. Lite tråkigare nyhet är att ET är här nu, vilket innebär två veckors INTENSIV grammatik. Ni kan ju tänka på mig när jag sitter och tragglar konjunktiv, djävulens gåva till människorna.

 

"Folk frågar oss vad meningen med livet är; vi svarar:

En hel kväll i den vänskapliga fransk-skandinaviska andan!

I fredags fick vi reda på av vår excentriske, men ack så underbare översättningslärare William, att han älskar torsk på tallinn. Jag tror att han pratade varmt och intensivt om den filmen i kanske tio minuter. Hur den filmen ligger på den absoluta humortoppen i svensk film.

Ikväll har jag vänt en pannkaka i luften över stekpannan.

VIKTIGT!

Jean-Yves

 

Vår lärare i civilisation, dvs. samhällskunskap, samt i prononciation, dvs. uttal. J-Y är en äldre herre i yngre övre medelåldern med grånad hästsvans som sätts upp i ett brett silverspänne i nacken. Han bär oftast rosa eller lila skjortor till jeans, vilket ser bättre ut än man tror när man läser det bara såhär. Detta matchar han med glasögon och ett skratt. Väldigt kännetecknande för J-Y är att han ALLTID har nära till skratt. Han undrar ofta hur vi har det i Sverige och kan ge oss små anekdoter om Frankrike, som till exempel att alla bilar från Lyon har nr 69 längst bak i registreringsnumret därför att Lyon ligger i departement 69. Samma sak gäller för postnumret. (Paris=75) Under prononciation-lektionerna är det snarare skratt än tal som är kommunikationsvägen då blir en gigantisk ljudlig visklek när vi försöker uttala samma fras efter varandra, t.ex.:

L’homme est assis, la femme aussi. (mannen sitter ner, kvinnan likaså)

Detta uttalas

Låmm ett assis, la famm åsi

Fast det sista blir lätt la pharmacie (apoteket)

Och ja, fransknörd som jag är, det ÄR roligt. Särskilt när J-Y skrattar högst och vänskapligast!

 

Annick

 

Vår lärarinna i historia. En liten kvinna 50+ med röda läppar och spexiga glasögon som röker cigariller. Tar med oss runt i staden för att vi ska slippa lära oss historia i ett klassrum när den finns mitt runt omkring oss i staden, kyrkor, museer, gränder inomhus, romerska teatrar, basilisker etc. Kunnig om den franska historien. Dock rätt oförstående inför vår okunskap om densamme, hon verkar inte ha stenkoll på att Frankrikes fullständiga historia inte ingår helt och hållet i svenska kursplanen. Dessutom ställer hon frågor på ett anklagande sätt och verkar av och till ointresserad av vad vi har att säga. Men ibland är hon jättebra. Svängig lärare helt enkelt, jag vet inte om jag är positiv eller negativ.

 

Nadjib

 

Vår lärare i Les Chansons Français, alltså sjunger vi mest franska sånger till hans sköna gitarrspel och spexiga utspel. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig när man går till lektionerna med denna Sverige-älskande man med yvig, mörk mustasch, krulligt, mörkt hår och flint mitt på. Hans favorituttryck är ”Rätt ska vara rätt”, på svenska. Han älskar Göteborg och ogillar Stockholm. Har han minsta tid över så tvekar han inte nånstans att fixa ostprovsmakningar, museibesök, teaterbesök, operabesök, pubkvällar, middagar med oss, för oss, bara för att han gillar Sverige så mycket. Helt enkelt en oerhört entusiastisk person. Senaste musiklektionen klädde han ut killarna i klassen i medeltidskläder och lät de sjunga en sång tillsammans med en utklädd kvinna. Som ett exempel. Eller som att han kom till Carres Pegase ikväll och hängde med oss. En fredag kväll! Råskön snubbe som drar historier om kvinnor tout le temps!

 

Michelle

 

Vår lärarinna i litteratur. En 40+ kvinna som gillar lite extravaganta accessoarer, typ spexigt halsband eller utstickande strumpbyxor. Är ny lärare på svenskutbytet, vilket märks. Hon varierar sina lektioner och låter oss diskutera böckerna vi läser, dock glömmer hon lite bort att tala om hur vi gör litteraturanalyser, det är synd. Annars är hon mycket trevlig kvinna som hjälper oss förstå böcker.

 

William

 

Vår lärare i översättning till och från franska. 45+ man med galna ögon som brinner för ord, oavsett om de är på franska, svenska, tyska, italienska, portugisiska, engelska, danska eller nåt annat av språken han kan. Han är egentligen överkvalificerad deluxe för ett vanligt lärarjobb där han lär svenska elever översätta banala texter till franska, eller franska elever att säga banala fraser på svenska, då han har vunnit översättningspriser och översatt flera böcker. Hans lektioner går alltid för snabbt, men man hinner ändå få sig till livs lite William tuggandes ord som i mantra när man föreslår olika översättningar som han godkänner eller inte efter lite provsmakning på meningarna med koncentrerad blick. Ett energiskt original.

 

För att ni överhuvudtaget ska förstå nånting av vad jag skriver i fortsättningen så måste ni förstå rollistan:

Ikväll var jag på fotboll. 

”Är det söndag får man götta sig” är ett vedertaget uttryck här i Lyon sen idag.

Jag, Louise och Linn tog metron och bussen till St Cyr där det pågick en äppelfestival. Lilla Kivik kallade vi det. Där fanns det äppelsaft, gigantiska äpplen i flera olika sorter, ett och annat päron, nötter, ostar (vi är ju trots allt i Frankrike), äppelmat, kakor, äppelmunkar m.m. Uppenbarligen ett familjeparadis för alla generationer.

 

Vi tre satte oss på en pittoresk trappa utanför en gammal kyrka och åt baguette med mjukost. Ja, vi kände oss franska. Baguetten och ostarna är ju, förutom vinet, typ de enda stereotyperna som stämmer annars. Baskrarna kan ni glömma, likaså mustascherna i princip. Sen strövade vi runt lite till på det lilla festivalområdet, lockades av bungyjumpen anpassad för 5-åringar även om det stod att det var för alla åldrar…

 

Klockan blev två och vi träffade Kerstin (svensk-lärare i Lyon som tar hand om oss lite), hennes man Michel, två franska elever, en mamma till en av eleverna samt de andra svenskarna som ville med på promenaden. Vi satte av mot St Fortunat. En kort, långsam, pittoresk söndagspromenad i solen tänkte vi. Ödet ville någonting annat visade det sig dock.

Det började bra, svettigt, soligt, uppför. Jag pratade franska med frankofonerna om mina loppbett, om omgivningen och språk. Det gick verkligen uppför. Och det var verkligen svettigt och soligt! Men väldigt trevligt. Dock verkade det som att Michel inte riktigt hade koll på vägen. Våra misstankar besannades så småningom när vi gick upp och ner, fram och tillbaka, in och ut. Efter några timmar kom vi i alla fall till världens vackraste utsikt över Lyon. Då kändes det mer okej att vattnet var slutdrucket och ryggen pärlig av svett.

 

Självklart betydde ju inte det här att vi var framme, en insikt som vi inte ville göra på en gång dock. Och vad värre var, Michel verkade veta ännu mindre hur vi skulle gå nu. Vi hittade en trollskog värdig en Bamse, tusen stigar och fransmännens svar på barkstigar, dvs stigar med stora, guldiga stenar. Och alla gick de uppåt, halleluja! Till råga på allt har jag börjat få ont i halsen. Men skam den som ger sig och framförallt skam den som inte är positiv trots dryga förhållanden! Så jag försökte peppa gruppen till stordåd och minsann, kom vi inte fram till slut?

 

Vieux St Fortunat är antagligen min framtida bostadsort. Galet, galet, galet vackert där. Tyvärr hann vi inte gå runt och strosa eftersom vi ville hinna med en buss tillbaka till civilisationen efter en lååååång (men mysig såklart, pepp pepp) eftermiddag. SJÄLVKLART går vi för långt och måste vända om och gå UPPFÖR hela backen igen, dessutom har vi bråttom. Känn peppen deluxe!

 

Hemma igen. Mat och vatten är det enda jag behöver för att kunna dö lycklig. Det är här peston i rubriken kommer in. Nu när jag har börjat äta nötter igen så har jag insett att jag faktiskt kan äta pesto likaväl. Dock har jag inte gjort det i praktiken. Förrän nu. Och oboy, det är verkligen gott! Som pricken över söndags-i:et kom Sarah över med några av hennes hembakta cookies och hjälpte mig att rätta en inlämningsuppgift. Dagens roliga nyhet kom hon också med: Hon och Martin är ett par. Så går det när två sköna personer träffas. Uppenbarligen har jag inte träffat någon skön fransmän än eftersom att jag fortfarande är singel… 

 

ps. Imorgon ska vi byta rum eftersom att vi har vägglöss. Jippi! ds.

Nu sitter jag på McDonalds och känner hur fel det är egentligen är att vara här. Eller alltså, det är väl mest för att jag har nån schism i min privata relation till McDo. Dock har de internet och jag inser hur gött jag tycker att det är att utnyttja McDo för egen vinning. Elakt, slugt men himla skönt!

Ni får en snabb recap av vad som har hänt senaste veckan. Voilà!

Ni kanske har märkt att vårt internet har pajat. Dock finns ju räddningen i ett mysigt café med gratis uppkoppling och man får använda sina EGNA datorer och med sina egna TANGENTBORD. Yeah. Så här får ni ett gammalt blogginlägg.

 

 

Många (alla) av våra franska lärare har sagt till oss att det inte alls är vanligt att fransmän bråkar så det ryker. 

Okej tänkte vi, med receptionsbråket stadigt i minnet, och insåg att det kanske var lite väl naivt att tro att bara för att vi bevittnar ett bråk andra dagen så är det något ständigt återkommande och typiskt franskt.

 

Naivt eller inte, ikväll efter musiklektionen när jag och Linn skulle gå och fixa metromånadskort så gick vi till Place Bellecourt, Lyons centrum. Först irrar vi ner oss i en metronedgång men får genast hjälp av en urgullig, chic kvinna som försöker förklara vart vi ska istället. Vi går upp till marknivå igen och ser genast pikébilen. Eller ja, ju mer vi tittar desto fler inser vi att pikébilarna är. Kanske sju. I samma veva ser vi dem. Poliserna. Jag skämtar inte när jag säger att de har tjock skyddsutrustning som täcker halva kroppen. Hjälmarna är på, plexiglassköldarna skyddar de oskyddade delarna av kroppen och de står i grupp om tio. I kanske tre-fyra grupper. Hjälp, tänker vi, två oskyldiga svenskor på villovägar. Visserligen är det mycket folk ute, men vi ser inget än som kan anses vara anledningen till detta massiva polisuppbåd.

 

Då korsar vi gatan och stannar nästan mitt i. På andra sidan övergångsstället pågår en praktfull cat fight deluxe. Tjejerna (ja, de är flera stycken) drar varandra i håret, skriker åt varandra, sparkar ner varandra, slår dem som redan ligger och är allmänt otrevliga. Vissa försöker dra dem ifrån varandra, andra (vi) står bara och tittar bekymrat, men förundrat. Vart är världen på väg liksom?

 

Vi går snabbt tillbaka mot Carres Pegase (vår skabbiga, men mysiga hemvist), men stannar till för att fråga en polisman vad som händer. Det är festen efter att Ramadan är slut som tilldrar sig detta oerhörda uppbåd av poliser. Men han säger att vi kan vara lugna. Vad bra, vi känner oss jättelugna. Egentligen gör vi nog det, men det bådar ju inte gott detta för vår bild av de lugna, fridsamma fransmännen.

 

Eller, vem lurar jag? Det är väl vida känt att fransmän älskar att diskutera på gränsen till gräl. Så jag är egentligen inte alls förvånad. Ska bli spännande att se vad vi får bevittna härnäst... Vad tror ni?

 

Annars, dagen. 

• Ut och jogga längs Rhône
• Lunch avec les filles
• Promenad uppför alla tusen trappor, kvinnan som sa "Bonne Chanse" (lycka till) visste vad hon snackade om
• Historialektion på Gallo-Romanska Muséet
• Musiklektion med den excentriske Nadjib. Sjunga franska sånger, ge mig mera!
• Bråk på Place Bellecour
• God middag avec les filles
• Fruktansvärd magvärk

Livet rullar på med andra ord, IKEA-hyllorna är verkligen en stämningshöjare.

Nu ska jag spana in killarnas crib, de har lyxat till det med röda IKEA-prylar...

Idag vacktes vi av ett marchband under vart fonster. Som aldrig la av.
Nar vi tittade ut genom fonstret insag vi att hela varan gata hade forvandlats till en gigantisk loppmarknad!
Inte oss emot, vi stack ut pa en gang och fyndade lite och ogonfyndade desto mer!
Vi kopte brod i ett bageri som var musiklarare hade rekommenderat oss och at frukost sen, lang helgfrukost.

Jag fortsatte strova runt pa egen hand och hittade detta internetcafé, vilket var bra eftersom internet pa Carres Pegase har slutat fungera for tillfallet. Lagom segt. Sarskilt eftersom att franska tangentbord typ ar det konstigaste jag vet.

Innan jag lamnar er for nu (med ett lofte om utforligare rapport sa fort internet borjar funka igen hemma) sa ska jag ge er min nya adress sa att ni antligen kan skicka ivag alla brev som redan ligger skrivna till mig i era byralador!

Malin Nilsson
Résidence Les Carres Pegase
31, Rue Chevreul
69007 Lyon
La France

A bientot!