sillyswedishgirl

”Är det söndag får man götta sig” är ett vedertaget uttryck här i Lyon sen idag.

Jag, Louise och Linn tog metron och bussen till St Cyr där det pågick en äppelfestival. Lilla Kivik kallade vi det. Där fanns det äppelsaft, gigantiska äpplen i flera olika sorter, ett och annat päron, nötter, ostar (vi är ju trots allt i Frankrike), äppelmat, kakor, äppelmunkar m.m. Uppenbarligen ett familjeparadis för alla generationer.

Vi tre satte oss på en pittoresk trappa utanför en gammal kyrka och åt baguette med mjukost. Ja, vi kände oss franska. Baguetten och ostarna är ju, förutom vinet, typ de enda stereotyperna som stämmer annars. Baskrarna kan ni glömma, likaså mustascherna i princip. Sen strövade vi runt lite till på det lilla festivalområdet, lockades av bungyjumpen anpassad för 5-åringar även om det stod att det var för alla åldrar…

Klockan blev två och vi träffade Kerstin (svensk-lärare i Lyon som tar hand om oss lite), hennes man Michel, två franska elever, en mamma till en av eleverna samt de andra svenskarna som ville med på promenaden. Vi satte av mot St Fortunat. En kort, långsam, pittoresk söndagspromenad i solen tänkte vi. Ödet ville någonting annat visade det sig dock.

Det började bra, svettigt, soligt, uppför. Jag pratade franska med frankofonerna om mina loppbett, om omgivningen och språk. Det gick verkligen uppför. Och det var verkligen svettigt och soligt! Men väldigt trevligt. Dock verkade det som att Michel inte riktigt hade koll på vägen. Våra misstankar besannades så småningom när vi gick upp och ner, fram och tillbaka, in och ut. Efter några timmar kom vi i alla fall till världens vackraste utsikt över Lyon. Då kändes det mer okej att vattnet var slutdrucket och ryggen pärlig av svett.

Självklart betydde ju inte det här att vi var framme, en insikt som vi inte ville göra på en gång dock. Och vad värre var, Michel verkade veta ännu mindre hur vi skulle gå nu. Vi hittade en trollskog värdig en Bamse, tusen stigar och fransmännens svar på barkstigar, dvs stigar med stora, guldiga stenar. Och alla gick de uppåt, halleluja! Till råga på allt har jag börjat få ont i halsen. Men skam den som ger sig och framförallt skam den som inte är positiv trots dryga förhållanden! Så jag försökte peppa gruppen till stordåd och minsann, kom vi inte fram till slut?

Vieux St Fortunat är antagligen min framtida bostadsort. Galet, galet, galet vackert där. Tyvärr hann vi inte gå runt och strosa eftersom vi ville hinna med en buss tillbaka till civilisationen efter en lååååång (men mysig såklart, pepp pepp) eftermiddag. SJÄLVKLART går vi för långt och måste vända om och gå UPPFÖR hela backen igen, dessutom har vi bråttom. Känn peppen deluxe!

Hemma igen. Mat och vatten är det enda jag behöver för att kunna dö lycklig. Det är här peston i rubriken kommer in. Nu när jag har börjat äta nötter igen så har jag insett att jag faktiskt kan äta pesto likaväl. Dock har jag inte gjort det i praktiken. Förrän nu. Och oboy, det är verkligen gott! Som pricken över söndags-i:et kom Sarah över med några av hennes hembakta cookies och hjälpte mig att rätta en inlämningsuppgift. Dagens roliga nyhet kom hon också med: Hon och Martin är ett par. Så går det när två sköna personer träffas. Uppenbarligen har jag inte träffat någon skön fransmän än eftersom att jag fortfarande är singel… 

ps. Imorgon ska vi byta rum eftersom att vi har vägglöss. Jippi! ds.