sillyswedishgirl

Idag har varit en dag i dramatikens tecken. Och då menar jag verkligen dramatik deluxe.

Det började ganska lugnt dock med 2,5h frukost-göra-iordning-sig-duscha-tid, sen åkte vi ner till receptionen. För att betala vårt rum tänkte vi, men icke. När vi kommer ner står en lång, mörk man innanför receptionsdisken och pratar snabbt och högt med kvinnan, vi kan kalla henne Mélanie (jag tror dessutom att det är hennes riktiga namn, men det förtäljer inte historien), som har varit så vänlig mot oss under hela vår vistelse. De argumenterar på franska. Väldigt snabbt inser vi att de är oense. Rejält. Mélanie säger åt mannen att gå ut framför receptionsdisken, men han vägrar till en början. Dock går han ut efter ett tag och det är väl då den egentligen dramatiken börjar. Vi inser att han anklagar henne för stöld av nånting på hans rum och att han vill ha tillbaka det, alt. ersättning. Hon vägrar såklart då hon inte anser sig skyldig till något brott, utan snarare påhoppad och mannen spårar. Rejält. Han slår näven hårt i disken flera gånger innan han river ner allting som finns därpå, sedan går han och sparkar bort en stor kartong med kuddar. Dessutom försöker han slå Mélanie i ansiktet. Och där står vi, fyra lite lagom skrämda svenskor som bara vill betala ett rum och småprata lite på franska. När Mélanie ber honom gå därifrån vägrar han återigen och hon säger att han ändå blir tvungen när polisen kommer. Vi inser att det är dags att lämna slagfältet och går ut och väntar på en klasskamrat utanför "hotellet". Då kommer en stor polisbil som stannar utanför på gatan och fyra poliser kliver in i receptionshallen... Vi har nu bevittnat vårt första franska gräl. Nåt säger mig att det kommer mera.

Men tro inte att dramatiken är över bara för att poliserna har tagit hand om mannen i receptionen. När vi går igenom gamla stan för att hitta kurslitteratur här vi ambulanssirener. Snart inser vi att ljudet närmar sig oss, och innan vi hinner gå över nästa gata går vi förbi en kvinnan som ligger ner på asfalten med massa människor runt omkring sig. Drama drama drama. Det har hänt mig typ en gång i hela mitt liv och jag har inte ens varit här i två dygn innan det händer mig i Frankrike, en tillfällighet eller typiskt franskt? Det återstår att se, but I'll keep you posted.

Dagen förflyter på bra, vi hittar till universitetet, som, som alla andra byggnader här, kännetecknas av en småfräsch slitenhet. Fast just universitetet kännetecknades mer av slitenheten än av småfräschheten. Men det kryllade av franska studenter, så jag klagar inte. Efter lunchen (fem alternativ, sallad, youghurt, frukt, sallad för 28kr. helt okej!) fixade vi lite praktiska saker innan vi träffade vår andra lärare här i Lyon, först var det ju Annick Spay, vår historielärare från igår. Jean-Yves, som han heter, kan vara det klockrenaste jag någonsin mött i lärarväg. Självdistans, rolig, kunnig, intresserad, pedagogisk. Sen kan det vara för att jag gillar hans ämne, civilisation, men det var inte bara ämnet som gjorde honom klockren. Jag ser verkligen fram emot resten av hans lektioner!

För att citera J-Y:

"Pourquoi aller en Allemand?

On parle une autre langue,

On mange mal

Ce n'est pas joli."

"Varför ska man åka till Tyskland?

De pratar ett annat språk,

de äter äckligare mat,

det är inte vackert där"

Allt detta med glimten i ögat såklart, när han beskrev, med självdistans, fransmännens stolthet och ovilja att resa ifrån Frankrike som i deras mening har allt.

Kvällen avslutades med ett besök på IKEA. Såklart. Vårt rum är sjukt opraktiskt, med alldeles för få garderober, och funktionella svenskor som vi är, så insåg vi att detta inte var hållbart. Därför har vi nu köpt krokar, hyllor och galgar. Allt införskaffat på franska. Fast de heter saker som Näcken, Målilla, Vreta och Beatas blad. Och svenska mat-affären i slutet. Ibland känns det som att vi har varit här mycket längre än två dygn. Men jag gillar't! 

Det var en mysig, trevlig men stundtals strapatsrik resa som förde oss hit till Carré Pegase (adress kommer senare)

Det hela började med att jag och Annika fick skjuts till Landvetter, som med lite röda plankor och vita knutar skulle vara en svensk idyll. Eller ja, man kan ju alltid låta fantasin skena. Där visade det sig att jag hade 33kg packning med mig, exklusive ryggsäcken som handbagage. 13kg övervikt... Extra roligt blev det när kvinnan i incheckningsbåset bredvid sa att det var en extra avgift på musikinstrument. ÄNTLIGEN! ropade jag inombords och sträckte nästan upp armarna i skyn. Dock hade jag världens bästa kvinna på min sida av incheckningen så hon gav mig ena väskan och sa: 

- Du får ta detta som handbagage, så slipper du betala övervikt.

Nu ropade jag nästan ÄNTLIGEN! på riktigt.

Väl framme i Frankfurt hittar vi vår gate för fyra timmar framöver. Där huserar lilla H, 1,5 år från USA. Hon tittar på min macka (världens godaste macka jag lovar och svär jag är helt till mig fortfarande ge mig mer!!!!) med puppie eyes och ger mig sina nalle puh-kort. Vi smälte lite.

På planet till Lyon sitter vi bakom polokillen. Han halvslumrar framför oss och fnittriga svenskor ser sin chans att kittla honom i örat mellan stolsryggarna. Fast halvvägs framme fastnar handen i nåt slags samvete och vi fnittrar lite till. Han tittade lite konstigt på oss...

FRAMME I LYON! Men det är inte direkt att andas ut än. Vi ska ta oss från flygplatsen till stället där vi ska bo närmaste månaderna. Med lite sms-hjälp från en redan ankommen klassis hittar vi rätt buss och rätt avstigningsplats. Dessutom lyckas vi hitta spårvagnen som vi blivit tillsagda att ta till Rue de l'université. En kvinna har följt efter oss från hållplats till hållplats och missar språvagnen precis som vi. Är det jag som börjar bli paranoid eller är hon ute efter nåt? Kanske Annikas plånbok som blev stulen när hon försökte gå på spårvagnen som jag redan hamnat på i ruset. Hon lyckas inte. Alltså får hon gott stå kvar medan jag åker vidare mot min destination.

Till slut, efter lite strapatser som sagt, hittar vi vårt minimala rum. Med betoning på minimalt. Där ska vi bo, fyra tjejer, i två och en halv månad. Tänk er en etta med högt i tak och ett loft med tre sängar. Ett bord, ett pentry precis innanför dörren, allmogegrönt överallt, två små garderober och GRÄSLIGA överkast. Då har ni er en bild. Spara den och jämför med bilderna jag lägger upp i framtiden, kan bli kul att jämföra. Tur för oss att jag har med mig en färgglad ljusslinga som piffar upp den vidriga 80-talsstämningen!

Nu har resten av klassen fest på killarnas rum. Jag kände inte för så mycket fest just ikväll.

Jag känner för att utforska vackra Lyon!

Nu sitter jag i mitt inneboenderum i Göteborg och tittar ut över hela Hisingen (nåja, innergården i alla fall).

Imorgon kväll sitter jag tillsammans med tre supertrevliga tjejer och tittar ut på Rhône som rinner genom Lyon som då är min nya hemstad.

Det är helt crazy.

Men samtidigt fantastiskt inspirerande.

Annars kan jag ju berätta lite fina anekdoter från min tid i Göteborg,

(jag känner att det är okej att göra det efter en månad i staden, gammal i byn liksom)

* Min första måndag eftermiddag, när jag skulle ut och jogga, var det polisavspärrningar runt mitt hus och poliser överallt. En av dem beordrar mig att gå in igen, jag är inte den som är den, utan springer genast in till lägenheten och kollar gp:s hemsida. Självklart är det en bomb placerad under en bil 150m från där jag bor.  Härligt välkomnande kände jag spontant.

* Min klass består av 20 luttrade killar och tjejer som bara längtar efter vår dagliga tvåtimmarsdos av fransk grammatik.

Vi har en grupp på facebook, den heter Lyongänget. Säger en hel del om oss.

* Min franskagrammatiklärare är en fantastisk person. Det är som att någon har tryckt på fast forward-knappen på hennes rygg innan hon går in i klassrummet, vilket således innebär att hon pratar på om fransk grammatik, just det, fransk grammatik i 250km/h. Det konstigaste är att hon ändå är grymt omtyckt av alla, även av mig. Som sagt, fantastiskt..

* Jag har insett att jag i vissa aspekter är en sann, pengavändande student. Jag har utnyttjat vartenda tillfälle att gå på gratisträning som denna stad har erbjudit. Hittills har jag tränat fyra gånger - helt gratis. Det tycker jag om.

* Jag har insett att jag borde minnas bättre från mina svenskalektioner. Inte inleda varenda mening med ett pronomen i första person singularis. Men men, jag lovar att från och med nu bättra mig.

A demain!