sillyswedishgirl

jag har precis lämnat av två fransoser på stationen, ett avsked som jag faktiskt inte kände ett dugg inför. jag har haft för många avsked den senaste tiden, avsked med personer som verkligen betyder nånting för mig, så jag tror att jag inte var emotionellt redo för att lära känna två nya personer som jag antagligen aldrig kommer träffa igen. 

något som däremot kändes i hjärtegropen var alla de lappar som kom med posten igår från stiftsgården. cry baby cry. det finns nån slags konstig bild av att ens stiftsgårdsvänner inte är ens "riktiga" vänner, för de finns hemma i ens hemstad. BULLSHIT säger jag om det. mina riktigaste vänner hittade jag på stiftsgården, fine, men nu är de så mycket mer än  några jag kallar "stiftsgårdsvänner", nu är det ni som är riktigast, ni som finns längst in i mitt hjärta.

tack för att vi finns!