arga tankar

Ikväll blev jag arg, sådär frustrerat arg så att jag hoppade runt, sådär argt tilldämpt, utstötte frustrerade ord och bara kokade över, om än väldigt tilldämpt. Man vill skrika men lägger band på sig, man vill skaka om någon men har ingen i närheten, man vill banka in ett budskap men känner att man talar för döva öron. Precis så var det ikväll.

Det handlar om en av mina finaste vänner här i Frankrike. Som gång på gång på gång på gång brister ur sig att han inte är nåt att ha, han är inte bra på nånting, han är ful, han har inget speciellt. Och ikväll brast det för mig. Det kanske har med min vecka som gästbloggare på www.ung-sjalvkansla.se, jag vet inte, men senaste veckan (och visserligen ett bra tag innan det också) så har jag tänkt så himla mycket på just vår självkänsla. Framförallt kanske på hur jag märker att det finns så många fantastiska människor som inte inser just det, hur fantastiska de är, bara för att de kanske inte passar in i "mallen", en flick-/pojkvän gjorde slut, ett projekt inte gick i hamn.

Han säger att han inte är någe bra.
Han säger att han inte har nåt speciellt.
b-u-l-l-s-h-i-t
säger jag om det.

Vi har ALLA nånting som är bra med just oss. Alla människor kanske inte ser det, men det finns alltid så många fler som faktiskt ser och uppskattar just det som du kan tillföra en relation, ett samtal, en vänskap. Vi har ALLA nåt som är speciellt, nåt som får folk att stanna till och säga: den där snubben/snubbelinan har det. Dessvärre sägs detta nästan alltid bakom ryggen på den som det berör, vilket gör att det sällan kommer fram till personen i fråga, vilket gör att den aldrig får bekräftelse för det som är speciellt och vackert och unikt i honom/henne. Detta leder till sänkt självkänsla, då vi människor är varelser i STORT bekräftelsebehov, och någon som många ser som speciell, vacker och bra kan lätt gå ner sig.

Bara för att vi är så sjukt dåliga på att säga till folk vad vi tycker om dem. Hur mycket vi faktiskt tycker om dem. Vad vi tycker så mycket om med dem. Varför vi vill hänga med dem. Varför livet vore så mycket gråare om inte just dem fanns.

Jag är fortfarande sådär uppdämt, frustrerat arg. Och kommer väl vara det ett bra tag till. Men fram tills dess (och efteråt med) så kommer jag fortsätta att vara en duracellkanin med uppgift att lovebomba min omgivning. För är det nånting vi behöver i dagens stress-, press- och idealsamhälle så är det lovebombing!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0